Det är vår. Tidigare i kväll tog jag en promenad längs Resös södra strand. Gick upp i berget ovanför Änghagarna och ställde mig och tittade ut över vattnet. Spegelblankt, inte en krusning, som en oljehinna över vattnet. När man står sådär och tittar ut över vattnet slår det en att det hade varit rätt intressant att se hur det såg ut här för hundra, tvåhundra, eller tusen år sedan. Bara namnet, Stridsfjorden, kan ju sätta fantasin i rörelse. Och nog har platsen besökts av örlogsskepp och krigsskepp under åren.

Vid unionsupplösningen för 100 år sedan användes platsen som ankringsplats. Botten var lagom mjuk och djupet gjorde att de stora fartygen hade en skyddad plats för västanvinden. Men det var inte denna ansamling av fartyg som gjort att platsen fick sitt namn. Inte var det heller den stora utländska flotta som låg här inne i början av 1700-talet som har satt namn på platsen. I augusti 1711 gick ståthållaren i Norge Valdemar Löwendahl tillsammans med 10 000 man över gränsen vid Svinesund och marscherar söderut. Efter diverse slag, som ledde till att Uddevalla erövrades tvingas dock Löwendahl att retirera. Den Norska ståthållaren intog sedan fasta ställningar vid Blomsholm, norr om Strömstad. Dessa ställningar vågade inte svenskarna anfalla på grund av den stora fiendeflotta som låg i "Kragenäskilen". Löwendahl kunde därför ta sig åter hem till Norge med ett stort krigsbyte . För att ta reda på vilken strid som kan ha gett platsen sitt namn måste vi bege oss längre tillbaka i tiden.

Ett militärt sjökort från mitten av 1800-talet

På sommaren 1196 fick den dåvarande norske kungen Sverre veta att det utbrutit oroligheter i Ranrike, nuvarande norra Bohuslän. Upprorsmännens syfte var att få bort Kungen från makten. Senare detta år kom Kung Sverre med 20 till 30 skepp till Sämsfjorden, nuvarande Sannäsfjorden. Väl där fick han reda på att fienderna låg i Saltösund (Kosterfjorden). Kung Sverre for själv upp mot Koster för att ta reda på hur stor fiendeflottan var. Fiendens flotta var mycket stor, 5 långskepp och 100 mindre fartyg. På tillbaka vägen rodde han till Havsten, det höga berget vid Havstenssund, där han fann och jagade en av fiendens vaktposter på flykt. Under tiden hade en del av motståndarnas styrka begivit sig till ett ställe som hette Mugvallarne och där dragit upp sina skepp på stranden. På ett berg tvärs över sundet gjorde Sverre en valslunga. En valslunga är en kastapparat som kan slunga stora stenar en längre sträcka. Senare på kvällen slungade han stenar ner på fiendens skepp, vilka lär ha lidit stor skada. När det mörknat begav sig Sverre tillbaka in i Sannäsfjorden men lämnade kvar en styrka på 80 man, däribland sin son Sigurd Lavard för att vakta slungan. På natten gick fienden på ett rev över sundet och drev Sverres folk på flykten, de flesta lär ha stupat. När Sverre fick reda på nederlaget blåste han till strid och bekämpade den stora styrkan vid Mugvallarna. Var denna plats Mugvallarna är förlagd är det ingen idag som vet. På Raftötången finns i dag en plats som heter Strihälla dvs. bergshällan där strid utkämpas och vattnet utanför är Stridsfjorden. Huruvida sanningshalten i den islälndska sagan överensstämmer med verkligheten får vi nog aldrig veta. Historien är dock fantasieggande. En kamp om makten i ett helt kungarike.

Jonas Lind