Resös tidiga historia är dold i dunkel och hur länge det har bott människor här på ön går nog inte att ta reda på. Första gången Resö nämns i någon skrift är enligt "Carl Tiselius" (1391). Detta år åker biskop Eysteins runt i Bohuslän och gör en inventering av gods och gårdar som tillhör kyrkan, bland de uppräknade gårdarna finns "Lilla Resö". I en skattelängd från 1544 finns fem män upptaga som skattebetalare, det vill säga ungefär lika många familjer. I Bohusläns allra första fullständiga extra-skattemantalslängd som upprättades 1610 finns det noteringar om strandsittare. På Resö fans det sex stycken, Lindö två och Edholmen två. Förutom de sex strand-sittarna fanns det fyra andra personer med titlen husmän uppräknade.

Efter freden i Roskilde 1658 övergår Bohuslän och då även Resö, till sverige. Efter övertagandet kan man få en ganska god uppfattning av antalet gårdar och ägoförhållandet på ön. Vid mitten av 1700-talet kommer de första kyrkböckerna, vilket gör att man med ganska stor noggrannhet kan få reda på hur många som bodde på Resö.

Resöborna har under lång tid huvudsaklingen varit bönder och jordbrukare med fiske som bisyssla. Det är först under 1800-talets slut som det går att livnära sig enbart på fisket, detta på grund av den sillperiod som varade mellan 1860-1910. Runt stränderna på Resös västra sida och på de närliggande öarna Bissen, Vadholmen och Storesnart finns det lämningar efter tidigare sillperioder. Det är en sorts husgrunder eller så kallade tomtningar. Det finns mellan 50-80 stycken runt om lägn stränderna. Tomtningarna är lämningar efter det säsongsfiske som bedrevs under någon eller kanske båda av de stora sillperioderna på 1500 el. 1700 talet.

Efter 1800-talets sillperiod kom fattigdomen åter till de flesta familjerna på ön, men några få hade gjort sog stora pengar på sillen. Med stora nyinköpta båtar sk kuttrar, ser man sig om efter andra inkomstkällor. Makrillfiske i Nordsjön, sillfiske vid Island och Färöarna eller fraktfart längs kusterna i Skagerack och Kattegatt.

På 1920-talet kom de första "badgästerna" och med landsförbindelsen genom bron 1956, blev turismen en del av vardagen för resöborna. Många var de resöbor som under sommarmånaderna flyttade ned i källaren, detta för att hyra ut huset till sommarboende. Under 50 talet skedde en stor utflyttning och befolkningen minskade. En trend som inte vände förrän fram på slutet 80 talet då det anlades kommunalt vatten och det byggdes lägenheter mitt på ön. Antalet bofasta är nu uppe i ungefär 200 personer.