Resö, Resö, kärlekens låga, dig jag, dig jag ägnar min sång.
Du som, du som skänker mig plåga, men som lisar på samma gång.

O, mitt Resö, ljuvliga Resö du som har kärlek mig lärt.
O, mitt Resö, ljuvliga Resö O, vad ditt namn är mig kärt.

Tuvan, tuvan tätt under linden, skönt, så skönt man vilar uppå.
Men en salt stänkt solig klippa skänker vila bättre ändå.

O, mitt Resö, ljuvliga Resö kärlekens klippa du är.
O, mitt Resö, ljuvliga Resö underbart skönt är det där.

Blomman, blomman vaggar på stängeln, doftar, doftar gör hon också. Likväl, likväl tången och havet, doftar mer än blomman ändå.

O, mitt Resö, ljuvliga Resö vällukter kring dig du strör.
O, mitt Resö, ljuvliga Resö dofterna till mig du bär.

Resö du vårt längtans mål, när dagen synes vrång. På Resö Pensionat i Bohuslän, blir dagen aldring lång.

Där föddes kärlek morgon till kväll, och vardag blir till fest. Där skänker oss Karin och Paul, det bästa uti väst.

Skogen susar tyst sin sång, utöver soldränkt strand. Oss giver stilla frid, sol och salt och tång.

Kom hit varhelst du vankar, kom hit i vårens tid. Kom hit då dystra tankar, ej giver dig nå'n frid.

Kom hit i sommardagar, kom hit i höstens tid. Du finner hjärtefrid.

När skog och hav och häll, sig klätt i snövit skrud. Att i Resö kyrkkapell, lovsjunga Herren Gud.

Text: Gunborg Johansson