Den 22 oktober 1714 hittades nordväst om Lindö resterna av ett obemannat segelfartyg. Vattnet stod högt över däck. Fartyget hade mist sitt roder och av mastarna återstod endast stormasten. Segelfaryget, som var en holländsk koff, vägde ca 60 ton och flöt på sin trälast. Segel och tågvirke saknades, men det fanns kvar en del trossar, block, taljor, samt tre ankare.

Enligt haverinspektörernas protokoll var fartyget skadat på flera ställen. Vädret var bra och resö- och lindöbor hjälptes åt att bogsera in vraket och förtöjde henne vid Vadholmen. När fartyget väl var i skydd blåste det upp till storm som varade i flera dagar. Bärgarna höll vakt dag och natt, de tillkallade "Hr. befallningsmannen" som uppmanade dem att flytta vraket till en lugnare plats vid Laholmen mellan Resö och Galtö. Efter en besiktning av bärgningkommissionen beslöts att fartyget skulle bogseras till Strömstad. Den 6 november bogserade man in fartyget till Strömstad. Under 3 dygn turades 16 man om att roende bogsera fartyget.

Bärgningkommissionen värderade fartyget till 200 Riksdaler silvermynt och lasten och trävarorna till 54 Riksdaler silvermynt. Resö- och lindöbornas krav på ersättning för bärgning, bogsering och vakthållning behandlades vid ett extrating på gästgivaregården på Skälleröd den 10 december 1714.

Av bärgarna inställde sig 13 mänoch en kvinna frå Resö oc 3 män från Lindö. Resöborna hade innan tingets sammanträde pratat med en holländsk skeppare, Simon Herris som hade angjort Resö. Herris hade känt igen fartyget och kommit fram till att det var från harlingen i Holland.

Rätten ansåg att bärgarna hade gjort ett bra arbete och att de väl förtjänade att "åtnjuta och undfå sina 60 Riksdaler silvermynt". Någon ytterligare bärgarlön blev det inte. Dels kostade det mycket att lossa och pumpa fartyget, dels hade "Cronans befallningsman" haft stora resekostnader. Dessutom var kostnaderna för att arrangera extratingets höga, bl.a. till följd av att nämndens medlemmar skulle bli "förnöjda". Efter detta hede förmodligen bärgarna inte så mycket att sätta emot. Så gott det nu gick fick de dela på sina 60 Riksdaler silvermynt, svärande över överhetens snålhet.